Kostnadskris eller kompetenskris?

I början av 70-talet tillhörde Sverige en av världens absolut rikaste länder. Idag innehar vi en mittposition inom EU även om det är svårt att jämföra länders välstånd. Den bästa jämförelsen ges av de nordiska länderna som är av en liknande karaktär. Det kan då konstateras att Danmark och Norge har kommit i kapp och gått förbi, och Finland vars välstånd för 30 år sedan var mycket lägre än Sveriges numera har en jämnbördig position. Vilka är orsakerna till Sveriges relativa tillbakagång?

Argument 1: Ett litet och perifert land
Ett argument som ofta framförs är att Sverige lider av en liten hemmamarknad och att transportkostnaderna är höga till följd av stora geografiska avstånd. Säkerligen är detta ett hinder vid export, men detta innebär samtidigt att svenska företag har samma konkurrensfördel på den egna hemmamarknaden. Att Sverige är ett relativt litet och perifert land utgjorde inte heller något hinder vid etablering av en ledande välståndsnivå tidigare.

Argument 2: För höga skatter
Att återge debatten kring de svenska skatterna låter sig inte här göras, men klart är beskattningen av privatpersoner är hög, medan företagsbeskattningen under långa perioder varit ganska gynnsam med stora möjligheter att bygga upp obeskattade reserver. De höga marginalskatterna har anförts som skäl till att många avstår från att arbeta extra, men å andra sidan har de skattesänkningar som gjorts endast i ringa utsträckning fått oss att arbeta mera. Sänkta skatter kan ju också användas till att finansiera en mer aktiv fritid. Danmark vars skatter varit ungefär lika höga som Sverige har haft en mycket god ekonomisk utveckling under 90-talet. Ekonomisk forskning har inte heller kunnat fastslå några säkra samband mellan skattenivå och ekonomisk utveckling. Däremot har naturligtvis skatternas storlek och till vad de används till stora privatekonomiska och samhälliga konsekvenser.

Argument 3: Utflyttning och uppköp av svenska företag
En populär (van)föreställning är att svenskägda storföretags framgång är lika med nationens framgång. Uppköp av svenska företag antas leda till att basen för den svenska ekonomin blir försvagad. Denna form av företagsnationalism är baserad på ett missförstånd om hur den globala ekonomin fungerar. Sveriges eftersläpning har ägt rum under en period då de svenska företagen köpt betydligt fler företag utomlands, än vad utländska företag förvärvat svenska företag. Sveriges välstånd genereras av de personer som arbetar i Sverige. Utländska ägare tillför ofta resurser till svenskbaserade verksamheter, såsom GM och Ford gör för den svenska bilindustrin. Det gäller för oss svenska arbetstagare att framstå som attraktiva att anlita och detta oavsett om uppdragsgivaren är svensk eller utländsk.

Argument 4: Bristande samförstånd
Argument har också framförts att Sveriges ekonomiska eftersläpning beror på politisk polarisering och en bristande samverkan mellan arbetsgivare och fackförbund. Ett nytt Saltsjöbadsavtal har förespråkats där alla parter tar ansvar för en balanserad utveckling. Men representerar inte detta en återvändsgränd och ett försök att återinföra en av industrisamhällets avlagda strukturer? Varför behöver alla vara överens? Och vem är det som skall komma överens? Kan verkligen direktörer, politiker och fackföreningsledare på en central nivå fatta de beslut som bästa gagnar vårt välstånd? Den svenska modellen var mycket hierarkiskt uppbyggd, där så mycket som möjligt skulle avgöras genom centrala uppgörelser. Om samförstånd bör prioriteras så måste denna utvecklas på en lokal nivå där de som skall utföra arbetet är ned och formar det.

Argument 5: Misslyckad ekonomisk politik
Den ekonomiska politiken har pekats ut som huvudorsaken till den svenska ekonomins tillbakagång. Den ekonomiska politiken har både varit ryckig och "fel-timad". Vid mitten av 70-talet drabbades näringslivet av chockhöjda kostnader till följd av politiska beslut. 1982 vidtogs den stora devalveringen på 16% för att förlorade arbetstillfällen och marknadsandelar skulle kunna återtas. Men storföretagen använde devalveringsvinsterna till att inleda en utländsk expansion snarare än att investera i Sverige. Storföretagens beroende av Sverige avtog under 80-talet, tolka det gärna som att de tecknade en försäkring gentemot en nyckfull ekonomisk politik. Med åren gröptes devalveringseffekterna ur och den svenska kronan blev ånyo övervärderad. En halv miljon arbetstillfällen försvann i början av 90-talet, i den värsta nedgången i svensk ekonomi på 70 år. Men är den ekonomiska politiken verkligen huvudorsaken till Sveriges ekonomiska tillbakagång? Utgör inte de återkommande kostnadskriserna ett symptom för mer djupgående struktur- och kompetensproblem?

Andra sidan av myntet: En grundläggande brist på kompetens
De återkommande kostnadskriser som Sverige drabbats av under de senaste decennierna kan också förklaras som en brist på kompetens. Att vi inte har lyckats att höja vår kompetens i takt med anspråken på en ökad välfärd. Näringslivet i exempelvis Tyskland och Schweiz har haft en större förmåga att kompensera sig för ett högt kostnadsläge genom att skapa mervärden och unika produkter. Även bortsett från förtjänster och brister med den ekonomiska politiken så hade Sverige en sårbar industristruktur runt 1970. Det kan ifrågasättas om vi förtjänade vår topposition när väl fördelarna av att inte ha deltagit i andra världskriget klingat av. Beroendet av råvaruorienterad basindustri var stort samtidigt som den högteknologiska sektorn var liten och kraftigt koncentrerad till ett fåtål företag som LM Ericsson, ASEA och några till. En stor del av verkstadsindustrin var också inriktad mot tillverkning av inte alltför avancerade och unika produkter. Antalet civilingenjörer släpade också efter många konkurrentländer.

Från tung industri till kunskapsindustri
Göteborgs utveckling kan exemplifiera den omvandling som skett till följd av svåra omständigheter och ett starkt omvandlingstryck. Men trots en dramatisk nedgång i industrisysselsättningen har Göteborg inträtt ett expansivt skede, och det är inte längre de stora industriföretagen som är den huvudsakliga drivkraften bakom detta. Göteborg var för 30 år sedan dominerad av tung verkstadsindustri och mönstrade totalt nästan 60 000 industriarbetstillfällen. Idag är de drygt 30 000. Göteborgs näringsliv har numera en helt annat kunskapsprofil än de"istiska"" industriföretagen som var tongivande för 30 år sedan. Omställningen har varit både svår och smärtsam, men många av de arbetstillfällen som har försvunnit var tunga, hälsofarliga och monotona. Hade varven idag verkligen kunnat rekrytera personal för att svetsa stålplåt året om i en blåsig torrdocka, om de fortfarande varit kvar?

Behovet av kompetens tilltar
Industrisysselsättningen är avtagande i hela västvärlden och orsakerna till detta är både en ökad automatisering och att utvecklingsländerna tar över många industribranscher. Många av de produkter som för 30 år sedan var tillverkade i Sverige eller andra västeuropeiska länder tillverkas idag i Asien, i Östeuropa eller Latinamerika. I takt med att stora delar av världens industriproduktion överförs till utvecklingsländerna håller själva begreppet "industriländerna" på att bli missvisande. Om 30 år kanske benämningen används för att beskriva länder som Kina, Mexico och Polen vilka förser "kunskapsländerna" med billiga industriprodukter. Idag kommer t ex många av våra leksaker, textilier och sportartiklar från Kina, om tio år kanske vi även importerar mobiltelefoner, tvättmaskiner och hemdatorer därifrån. Det ständiga konkurrenstrycket från nya industriländer gör att omställningen från traditionell industriproduktion till kunskapsintensiva tjänster och högteknologisk produktion behöver fortsätta. Och många svenska orter har liksom Göteborg kommit en bra bit på vägen, så utgångsläget hade kunnat varit sämre. Tänk om en "lyckad" ekonomisk politik hade förmått att konservera den gamla industristrukturen och bibehållit en full sysselsättning. Då hade vårt välstånd varit högre, men samtidigt hade vi stått inför en svår omställning som vi nu har kommit en bra bit på vägen på.

Strategier för kompetensförnyelse
För att Sverige skall kunna tillhöra vinnarna under de kommande decennierna så krävs det kontinuerliga satsningar på kompetenshöjning. Vårt kunskapsförsprång gentemot många utvecklingsländer är kanske bara något tiotal år. Näringslivet behöver därvidlag satsa på innovationer och förnyelse, arbetstagarna vara initiativrika och lärande och samhället behöver stödja och finansiera utbildning av god kvalitet. Det kommer att behövas kompetensutveckling i arbetslivets alla skeden. Det är orimligt att anta att det vi lärt oss fram tills 25 skall räcka fram tills pensioneringen. För att sammanfatta så var den svenska näringslivsstrukturen 1970 sårbar och den ekonomiska politiken förvärrade situationen. Men att se detta som huvudorsaken till problemen är att överskatta politikens och det centrala beslutsfattandets roll. Näringslivet riskerar till att förstärka myten om att välstånd uppkommer som en konsekvens av kloka politiska beslut, om man inte ser sitt eget ansvar. Vårt välstånd är beroende på hur väl vi utför vårt dagliga arbete. Allas förmåga att forma och realisera strategier för kompetensförnyelse kommer att vara avgörande om huruvida vi kan återerövra en position som ledande välfärdsnation. Vare sig ekonomisk politik, industripolitik eller centrala beslutsfattare betyder särskilt mycket i detta sammanhang.