Globaliseringens andra våg

Att industriarbetare är utsatta för en hård internationell konkurrens har knappast undgått någon. Nedläggningen av däckfabriken i Gislaved till förmån för en portugisisk anläggning är ett aktuellt exempel. I detta fall kritiserades det faktum att Gislavedfabrikens ägare Continental fick ett stort ekonomisk bidrag från EU för sin investering i Portugal. Debatten kan få oss att tro att företagen skyfflar jobb från ett ställe till ett annat i syfte att komma över dylika ekonomiska subsidier. Detta är fel, det är istället de mycket stora löneskillnaderna mellan olika länder som gör det lönsamt att flytta produktion. Bara inom EU, inom vilket handelshinder är så gott som rivna, är löneskillnaderna mycket markanta:

Kostnad i kronor per arbetad timme år 2000

Tyskland 220
Danmark 188
Sverige 185
Finland 178
Frankrike 150
England 145
Italien 134
Spanien 99
Grekland 72
Portugal 43


Källa: Svenska Dagbladet, 6 december 2002

I tabellen går det att utläsa att lönekostnaderna är ungefär fyra gånger så höga i Sverige som i Portugal. För att produktion i Sverige skall vara långsiktigt lönsam fordras därför en god hög produktivitet, alternativt unika kunskaper. Samma sak gäller för Tyskland och de övriga nordiska länderna.

I samband med EUs utvidgning österut kommer löneklyftorna att öka ytterligare inom den gemensamma marknaden. En arbetad timme i Polen kostade år 2000 i genomsnitt 38 kronor, i Tjeckien 33, i Ungern 32 och i de baltiska staterna mellan 20 till 26 kronor. Inom en nära framtid kommer det med stor sannolikhet att inom EU och på andra sidan Östersjön vara möjligt att anlita arbetskraft till nästan en bråkdel av kostnaderna i Sverige.

Dessutom har de kandidatländer som finns med i andra omgången av utvidgningen ännu lägre löner. I Bulgarien och Rumänien var samma kostnad för en arbetad timme mellan 11 till 13 kronor. I staden Focsani i Rumänien syr nästan 2000 sömmerskor i en hypermodern fabrik kläder åt de stora europeiska klädkedjorna (Svenska Dagbladet. 6 december 2002). De välutbildade sömmerskorna kostade mindre än tusen kronor i månaden, inklusive arbetsgivareavgifter: "Löneläget är oslagbart" konstaterade den svenske huvudägaren Stefan Sobota.

Att konkurrensen från lågkostnadsländer även fortsättningsvis kommer att leda till industrinedläggningar framstår som närmast oundvikligt. Det finns därför ett stort behov av att uppgradera kunskapsinnehållet i befintlig industriproduktion och att satsa på export av kvalificerade produkter till de länder där den industriella tillväxten kommer att skapa nya massmarknader.

Men även inom kunskapsarbete och tjänstemannaverksamheter sker det förändringar i den globala arbetsfördelningen. I ett aktuellt nummer av Business Week (February 3, 2003) beskrivs i en stor artikel hur internationella storföretag i en allt högre takt flyttar över kvalificerade arbeten till lågkostnadsländer såsom Indien, Kina, Ryssland, Filipinerna och Mexico. Några exempel:

Boeing har anställt 700 utvecklingsingenjörer i Moskva som tjänar runt 650 dollar i månaden istället för 6000 dollar i Seattle.

Bank of America har sagt upp knappt 4000 IT och "back-office"- anställda och samtidigt anlitat 1100 personer i Indien för att utföra en del av dessa arbetsuppgifter.

Delta Airlines har anställt 6000 personer i Indien och Filipinerna för att sköta flygbokningar och kundservice.

Accenture planerar att ha 5000 anställda i Filipinerna nästa år för arbete med redovisning, ekonomisk uppföljning och IT-support.

Oracle håller för stunden på med att fördubbla arbetsstyrkan i Indien till 4000 för arbete med chip-design, kundservice och redovisning.

Microsoft investerar runt 10 miljarder kronor i Kina och Indien under de kommande tre åren. De internationella storföretagens investeringar i lågkostnadsländer understöds av en ökande tillgång till kvalificerad arbetskraft. Redan nu har Kina och Indien var för sig fler personer med naturvetenskaplig universitetsexamen än USA och antalet IT-ingenjörer i Indien har passerat halvmiljonstrecket.

Kvalificerade och högt motiverade ingenjörer, ekonomer, arkitekter och systemerare till lönekostnader i nivå med svenska minimilöner är ingen utopi, de existerar redan. Arbetet med att koppla samman denna arbetskraftsreserv med globala värdekedjor pågår för fullt och det är amerikanska företag som har tagit ledningen i denna jakt efter global talang. Svenska storföretag kommer säkerligen att haka på trenden alltmer inte minst till följd av ett tilltagande behov av kostnadsminskningar.

Det är långt ifrån enkelt att flytta kvalificerad tjänsteproduktion till lågkostnadsländer men de ekonomiska drivkrafterna är så starka att global arbetsuppdelning kommer att bli en väsentlig del av åtminstone de lite större företagens vardag. Fackligt motstånd kan också förväntas motverka utflyttningen. Boeings över 20000 ingenjörer i Seattle är på krigstigen mot expansionen i Ryssland samtidigt som omfattande uppsägningar genomförs på hemmaplan. Facken i Boeing kan dock knappast förhindra att nyanställningar vid nästa högkonjunktur inom flygbranschen huvudsakligen kommer att ske i lågkostnadsländer.

Det finns anledning att fråga sig om inte en trygg tjänstemannatillvaro allt mer kommer att tillhöra en svunnen tid. Det finns ingen anledning att måla upp en katastrofbild för Sveriges vidkommande, bara det att även tjänstemän kan behöva förlika sig med tanken att det kan bli en kollega i Manila, Shanghai, New Delhi eller Riga som tar över de egna arbetsuppgifterna vid nästa omorganisation.