"Ledarskapet ur medarbetarnas perspektiv"

Sune Olsson

Jag blev nyfiken av Ledarskapet ur medarbetarnas perspektiv för att jag trodde att boken skulle erbjuda en nyanserad bild till de många böcker om ledarskap som utgår från ett chefs- eller organisationsperspektiv. Jag hoppades att ämnesvalet innebar att samspelet mellan chef och medarbetare skildrades utan att chefens roll blev heroiserad. I dagens decentraliserade organisationer med chefsområden på 30 personer eller mer finns det många praktiska begränsningar på hur närvarande och betydelsefull som en chef kan vara.

Det var därför förvånande att Sune Olsson istället kraftigt dramatiserar chefsrollen och ledarskapets betydelse. Hur en medarbetare mår, trivs och presterar görs till i det närmaste helt avhängigt av kvaliteten på chefens ledarskap. Med en dålig chef är det närmast en tidsfråga innan medarbetaren drabbas av en outhärdlig arbetssituation eller en personlig kris. Olsson skriver att en medarbetare knappast kan göra något åt sin chefs ledarskapsbrister, det bästa man kan göra är vanligen att byta arbete.

Den goda ledaren har på liknande sätt en mycket stor positiv inverkan och kan skapa upplevelser hos medarbetarna av närmast andlig karaktär. Ett passage ur boken lyder: ~Tänk på att en god ledare inte brukar stanna så länge. Goda ledare växer inte på träd! Njut av livet på avdelningens så länge det varar. Du kommer att minnas den tiden hela livet!~ (s 172)

Ett ändå mer grundläggande problem med boken är den genomgående mycket starka polariseringen mellan goda och dåliga ledare. Nyanserade beskrivningar av ledarskapets gråskalor saknas dock tyvärr nästan helt. Några halvgoda ledare beskrivs inte, till exempel en chef som har en god vilja men som inte riktigt har förmågan att leda på ett bra sätt. Dåliga ledare, och sådana finns det gott om enligt Olsson, lyckas sällan förbättra sitt ledarbeteende över tid eftersom de besitter grundläggande karaktärsbrister såsom egoistisk och/eller manipulativ läggning. Chefsutveckling är därför av ringa värde. Men rimligtvis borde de allra flesta chefer befinna sig mellan ytterligheterna helgonet och tyrannen och visst finns det möjligheter för en chef att utveckla sitt ledarskap på flera sätt över tid.

Sune Olsson förespråkar ett förhållandevis systematiskt angreppsätt på ledarskapet som tar sin utgångspunkt i formulering av utmaningar, organisationsutformning, bemanning, planering, kravställning över till dokumentation och uppföljning. Detta kan jag sympatisera med då de utgör en konstrast till mer flummiga postmoderna föreställningar om alltings föränderlighet där strukturer och fasta rutiner betraktas som byråkrati och frånvaro av sådana ses som flexibilitet.

Däremot har jag svårt att acceptera den passiva medarbetarroll som Olsson framhåller som önskvärd: istället för självständiga och initiativrika bör de vara inriktade på fullfölja åtaganden, dokumentera flitigt och att vara strukturerad i sin relation med chefen. Det är närmast ett ~underhuggarskap~ som beskrivs där chefen avgör hur medarbetarnas sociala samvaro gestaltar sig. Olsson skriver till exempel att man kosta på sig att vara juste mot sina arbetskolleger om man har en bra chef. Jag tar mig för pannan när jag läser detta. Om chefen har brister i sitt ledarskap, desto viktigare är det för medarbetarna att stödja varandra och motverka tendenser till splittring inom arbetsgruppen.

Referenser till annan forskning och överhuvudtaget till annan litteratur saknas helt vilken är en annan brist med boken. Som läsare blir man hänvisad till att Olssons erfarenheter är generellt giltiga. Med tanke på att 2/3-delar av boken handlar om dåligt ledarbeteende så undrar man hur hans erfarenhet av sina chefer som linjeledare, personalchef, utvecklingschef, IT-chef, projektledare med mera har varit.

Sammanfattningsvis finns det ingen direkt anledning att läsa boken förutom om man är intresserad av att skärskåda det riktigt usla ledarskapets anatomi.