Himmel och helvete, Om företag, makt och ledarskap

Bo Ekman

Bo Ekman som har varit centralt placerad i svenskt näringsliv i mer än tre decennier gav för en tid sen ut boken Himmel och helvete, Om företag, makt och ledarskap. Denna bok är baserad på hans personliga erfarenheter som nära medarbetare till Pehr G Gyllenhammar, som delägare till SIFO och konsultnätverket Nextwork och på mer allmänna betraktelser kring företagandets samtid och framtidsutsikter. Boken är välskriven och på många sätt tänkvärd.

Det grundläggande budskapet i Ekmans bok är att marknadsekonomi är den bästa formen av samhällsorganisation, men att den måste kombineras med företag som känner ansvar till samhället i stort. Ekmans utgångspunkt är att det inte går att skapa ett gott företagsklimat. utan en bredare acceptans från allmänheten. Han argumenterar för att företag som enbart ser till aktieägarnas fromma löper stor risk att drabbas av girighet och kortsiktig vinstmaximering (detta skrevs före skandalerna kring Skandia).

Därmed inte sagt att vinst är oväsentligt. Ekman skriver:

"Peter Drucker, en av de få kloka affärsfilosoferna, konstaterade en gång att vinster är för ett företag är vad syre är för människan. Människan kan inte överleva utan syre, men det betyder förvisso inte att det är livets mening att andas. Ett företag kan inte överleva utan vinster, men lönsamhet är inte dess grundläggande mening." (s. 55)

Istället för att snegla på börskursens kortsiktiga svängningar behöver företag utveckla visioner om hur de kan skapa ett bättre samhälle och finna lönsamma sätt att bidra till detta. Ekman ser meningen med företagande att skapa ekonomisk tillväxt som kan höja den egna men också alla andras välfärd. Han kritiserar det rundhänta hanterandet av löner, bonusar och optioner till företagsledare vars bolag varit måttligt eller obefintligt framgångsrika. Kritiken är särskilt skarp mot hur Wallenbergsfären och Investor har utvecklats.

Det mest intressanta personporträttet i Himmel och helvete är naturligtvis det av Pehr G Gyllenhammar. Ekman ser Gyllenhammars första tio år som chef för Volvo som visionära och dynamiska, men anser också att Gyllenhammar med tiden blev allt mer inriktad på att behålla sin egen makt och att hans kontakt med den övriga organisationen (framför allt till övriga chefer och tjänstemän) försvagades med åren. Gyllenhammars politiska och internationella ambitioner kunde enligt Ekman inte heller inspirera till Volvos utveckling på samma sätt som Gyllenhammars engagemang under 70-talet för nya arbetsorganisationer. Ekman menar att Gyllenhammar blev fångad av investmentbolagstanken där Volvos huvudkontor blev mer till en bank och ägare än en kraftkälla för industriell förnyelse. Ekmans konklusion är:

"En ledare kan aldrig - det bekräftar berättelsen om Pehr Gyllenhammar - befinna sig i ett luftlager ovanför sin organisation och de som leds. Hon/han måste befinna sig inne i organisationen, bland människorna." (s 157)

Bo Ekman argumenterar för att vi är på väg in i ett neoindustriellt kunskapssamhälle, där industriell produktion förblir viktig men där lärande blir den viktigaste produktionsfaktorn. Han tänker sig att framtiden kommer att präglas av humanism, kunskapssökande och kreativitet. Om jag får anspela på boktiteln så tillhör dessa framtidbeskrivningar himlen tillsammans med det omfattande sociala ansvarstagande som Ekman pläderar för. Utvecklingen under 90-talet handlar dock mer om ett nedstigande i helvetet. Ekman beskriver hur handlingskraft alltmer betonas på tankens och reflektionens bekostnad, att det svenska samhället har utvecklat en antiintellektuell inställning till kunskap (att kunskap är bra om det har en direkt koppling till nytta). Vidare är storföretagen hårt präglade av tidens kortsiktighet där rationalisering prioriteras före långsiktig uppbyggnad av humankapitalet. Ekman kritiserar också framväxten av en företagsledarklass som berikar sig skamlöst och som håller en låg personlig moral.

När jag slår ihop boken undrar jag hur dessa vitt skilda bilder förhåller sig till varandra. Det neo-industriella kunskapssamhället framstår då mer som en hägring i horisonten som förblir på ett avlägset avstånd i en samtid präglad av sviktande affärsmoral, förödande kortsiktighet och ogrundade föreställningar om alltings revolutionära förändringstakt. Vi tycks således inte vara på väg linjärt in i det neo-industriella kunskapssamhället, utan snarast finns det stort behov av att ompröva dagens affärspraktiker för att närma oss det.

Hoppet är som sagt det sista som den troende överger och varför inte: Det finns inget som säger att dagens helvete måste bestå. Den största förtjänsten i Himmel och helvete är inte att den visar vägen till himmelriket, för den är suddigt utstakad, utan för att den ifrågasätter flera av de förhållanden i dagens företagande som utgör hinder på vägen dit.